I push people away

Jag önskar att jag kunde leva i nuet och ta vara på varje dag som om det inte fanns någon morgondag. Men hur mycket jag än försöker så kommer jag alltid till samma slutsats: jag bryr mig för mycket. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker, om vad som skall hända i framtiden, om min egen kräsenhet och allt det där tjaffset. Visst är det bra att bry sig, men när det hindrar en från att leva som man egentligen vill göra så är det inget positivt.

Jag har en alldeles särskild förmåga att förlora människor i min närhet som betyder mycket. Jag hittar någon jag gillar, jag bjuder in dem i mitt liv genom att vara deras vän. Därefter är allt frid och fröjd ett tag tills jag får för mig att det går lite väl bra. Jag vaknar då upp och inser att människorna i min närhet har kommit mig alldeles för tätt inpå livet. Människor som jag tidigare gillat för allt vad dem är bryter jag snabbt ner och letar efter fel. Ingen är perfekt, allra minst jag men när vi kommer till det här stadiet så spelar det ingen roll. Det kan vara personens stil som jag från ingenstans börjar reta mig på, sättet de talar till mig, att personen har så stora fötter eller varför inte personens tankegång som helt plötsligt inte duger längre. Varför ska jag alltid hitta fel? Varför låter jag någon aldrig komma riktigt nära? Ni tror ni känner mig, men jag känner inte ens mig själv än och det skrämmer mig. Det är lätt för mig att hitta anledningar till att tycka illa om dig. Ju mer du betyder, desto mer anstränger jag mig för att knuffa undan dig från min närhet. Jag tycker inte att jag förtjänar er. Jag är rädd för att bli beroende av er, rädd för att hoppas på att ni alltid kommer finnas där för mig. People always leave.. och istället för att riskera smärtan av att ofrivilligt stå ensam kvar lämnar jag er innan ni hinner lämna mig...

Halvflummigt inlägg så här på natten, men jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite om vad som pågår i min hjärna just nu. Jag står återigen vid ett välskäl och det är ju så självklart vilken väg jag borde ta, vilken väg som leder mig i rätt riktning. Ändå så står jag där och kallsvettas, vänder mig om och vet varken ut eller in. Jag tvekar, jag backar och tar den slingriga ensamma vägen som så många gånger förr.. För rädd för vad som kan hända när allt är så rätt som när mina drömmar slår in.

Du är fel och jag är en idiot!
Godnatt