När tårarna inte vill sluta rinna...

Min älskade Stephanie åkte hem idag och bakom sig lämnade hon ett stort tomrum hos oss som är kvar. Jag fick äran att följa med denna unga dam till flygplatsen idag och sedan köra hennes värdmor hem (eftersom hon har gips på benet). Avskedet var inte lika sorgligt som jag trodde det skulle vara och det var väldigt skönt för oss båda. Tanken om att vi ses ju jättesnart igen kom upp i min hjärna då vi satte oss i bilen på väg dit och efter det kände jag bara tacksamhet att jag fick dela denna stund med min vän. Sitter just nu och håller tummarna för att flygresan går bra och att överraskningen blir så total som den var tänkt. Hon har alltså inte berättat för din familj när hon kommer hem för spänningens skull. Så jag ahr varit inne på tjejens facebook och msn och chattat med hennes mor och syster. HOPPAS inte de märkte att stephanie var lite väl stressad och konstig idag. lol, höll på att få panik för jag tänkte mig in för mycket i "vad och hur skulle stephanie ha skrivit.." så vi får se. Kan inte posta detta inlägg förrän imorgon då hon kommit hem.

Jag saknar dig redan massor min vän och jag har nu insett att det inte går att träffa dig på ett tag eller ringa dig när man vill och det gör mig väldigt ledsen. Du var min klippa i denna stad kallad New York och ingen kan ta din plats. Du är så underbar, speciell och unik och jag är bara väldigt glad att jag fick chansen att spendera nästan ett halvår med dig! Du har gjort min tid här till den bästa tänkbara och jag är ledsen för alla gånger jag varit dum och sårat dig. Tyvärr uppstår alltid konflikter när man står varandra nära och det är viljan att jobba igenom de svåra tiderna som gör att relationen blir starkare. Jag älskar dig, I love u och Je t'aime min vän! Du, jag och Elina är vänner för livet och kommer alltid ha de bästa minnena av NY tillsammans! Puss och kram, detta inlägg tillägnas min vän, min klippa och min härlighet Stephanie Lingmerth Karlsson. Du är lycka för mig <3