Bilolycka!

Så här såg bilen ut som orsakade bilolyckan. Fick tyvärr inga bra kort på min bil men tänk er denna, med likvärdiga skador (+mer) både bak och fram. Helt jävla manglad!

Allt spelas upp i mitt huvud, gång på gång och jag kan inte tro att det faktiskt har hänt. Stephanie och jag hämtar upp en annan au pair och är på väg hem till S för att ha filmkväll. Vi stannar vid ett rödlyse precis innan vi ska upp på motorvägen som tar oss hem. Jag står still och slänger en blick i backspegeln av ren rutin. Då kommer paniken. I backspegeln ser jag en bil komma i full fart, utan ett tecken på att vara på väg att stanna. Resten är rätt suddigt men tydligen utbrister jag "HERRE GUD" innan crashen är ett faktum. Vi blir påkörna bakifrån och slungas bakåt med en jävla kraft för att sedan köra in i bilen framför och slå huvudet i ratten (krockkuddar, vad är det?). Vi tittar på varandra med skräck i ansiktet. VA FAN HÄNDE???

Jag fattar ingenting. Det första jag tänker är "Va fan ska min värdfamilj säga??". Detta upprepar sig gång på gång i huvudet och jag kan inte förstå att det är sant. Vi är okej och jag tackar gud för att vi överlevde. Tänk om det hade varit en buss/lastbil som kört in i oss. Tänk om vi hade haft ett barn i bilen. Tänk om nån hade blivit svårt skadad eller dött. Tänk om tänk om tänk om......

Kan inte heller låta bli att känna mig skyldig. JAG satt i förarsätet. Jag vet innerst inne att det inte finns någonting jag kunnat gjort för att förhindra detta. Men ändå. Förlåt tjejer! Jag mår bra, känner mig helt groggy i huvudet men förhoppningsvis är det inget. Stephanie har ont i ryggen, jag ber verkligen till högre makter att det bara är en chockskada och inget allvarligt. Puss gumman!

Hur som helst tror jag inte familjen är arg på mig. Det var INTE mitt fel och det var en OLYCKA. Jag frågade mannen som körde in i oss hur fan han inte kunde se oss.. Han svarade att allt var hans fel och att han hade tittat åt ett annat håll och inte varit uppmärksam på vägen. Helt sjukt. Bilarna var bara skrot. Hela baken på min bil hängde lite snyggt och huven var helt ihoptryckt. Någonting läckte och det rök lite granna.. Jag trodde att det skulle vara världens hallaballåå med människor som bråkade och poliser som arristerade folk. Men allt var väldigt lugnt. Lämnade pappersarbete till polisen och de sa åt mig att andas och sluta gråta. De erbjöd sig att snacka med min värdfamilj och sa att allt kommer bli bra. Det var inte ditt fel. Så det var bra. Fick en känsla av att de nästan var på väg att krama om mig, men det hände förstås inte.

Värdfar kom och hämtade mig och S. Han kramade om mig och sa att allt kommer bli bra. Är ni ok??? frågade han hela tiden, tack för att jag har världens bästa familj. När jag ringde och stammade fram att jag varit med om en bilolycka så kom svaret "are u alright?" och "where are you". Jag menar, de hade ju lika gärna kunnat frågat om bilen mådde bra liksom eftersom jag bara känt dem i 3 veckor. Men jaja, värdfar skämtade på iaf "Jaha så det är såhär det känns att ha en "dotter" som krashat bilen.. Bra att veta tills det är dags för våra att växa upp. Han sa även att om vi hade haft åldern inne hade vi åkt till en bar direkt efter och tagit oss en drink för att slappna av. Och en massa andra skämt. Så glad att de är min värdfamilj, så himla snälla. Barnen var vakna också. Värdmor gav mig en stor kram när vi kom hem och sa att allt kommer bli bra. Och barnen kramade om mig och sa att det var glada att vi levde och att vi ska glömma allt som hänt.

Jag hoppas allt löser sig. Orkar inte ha CC i hälarna igen för detta och jag hoppas vi får tillbaka pengar på försäkringen. Förlåt alla så himla mycket och tack för att vi lever. Ska börja värdesätta livet mer efter detta! Stephanie, love u honey!! Puss