Flashbacks...

Vi stannar vid rödlyset i väntan på att de ska bli grönt. Vi väntar ett bra tag. Jag slänger en blick i backspegeln av ren rutin och ser någonting mörkt komma snabbt emot oss. Ett par sekunder går innan jag förstår att det är en skenande bil som kommer emot oss. "Shit va fort den kör" är min första tanke. "Nej, är den där bilen bakom oss?".... "Faaan det finns inte en chans att den kommer hinna bromsa in i tid"...... "OMG, den där bilden kommer köra in i oss!!"

"Heeerreeguuuuud".

BOOOOM!!!!!!

BOOOOOMM!!!!!!

Helt tyst...

Jag är fortfarande skakis. Allting har upprepat sig i mitt huvud minst 100 gånger under dagens lopp. Skräcken när jag insåg hur illa situationen faktiskt var sekunderna innan bilen bakom krockade in i oss kommer jag nog bära med mig livet ut. Det sägs att vissa människor nån gång i livet får ett wakeup-call. Ni vet en sån där händelse som förändrar allt. Jag tror vi just varit med om detta. Är så otroligt tacksam för mig och mina vänners liv. Jag ska vara mer försiktig, framför allt i trafiken. Inge mer smsande/ringade medan man kör. Aldrig göra hastiga manövers eller vårdslöst körande. Inom loppet av 5 sekunder kan man förstöra sitt eget, eller någon annans liv. Ett litet snesteg vid fel tillfälle kan ställa till en olycka. Har alltid tagit lätt på sånt men jag inser nu att allt som krävs är att man släpper fokus i 5 sek och olyckan kan vara framme.

Vill varna alla, var rädd om er och KÖR FÖRSIKTIGT!!! Nu vare ju inte vi som var orsaken till denna olycka, vilket gör det ännu mer frustrerande. Händer det så händer det och det finns absolut ingenting man kan göra åt saken. Man är utelämnad till högre makter, helt sjukt!

Hur som helst vill jag också tacka för att jag har världens bästa familj. De bryr sig inte om bilen ett smack. Det enda som betyder nåt för dem är att jag och mina vänner mår bra, sen är resten en bagatell som går att fixa på ett eller annat sätt. Jag har fått ventilera det som hände med dem och de har sagt 10000 gånger att det är ingeting jag ska oroa mig för och frågat hur jag mått. Dagen har varit väldigt positiv. Körde de äldre barnen till karaten. Det var sjukt läskigt att sätta sig i en bil och köra igen men jag visste att om jag inte gjorde det idag så kanske jag blir rädd för att köra sen. Så det var väldigt positivt. Det visar också på att föräldrarna litar på mig och verkligen vet fulhjärtat att olyckan igår inte var mitt fel. Annars hade de aldrig satt sina barn i händerna på min körning...

2 åringen har varit en liten ängel idag. Hon är vanligtvis hopplös men idag har hon inte kunna slutat krama mig, velat leka hela tiden, sagt please, excuse me och thank you för allt hon frågat om, velat sitta i mitt knä så fort vi gjort nån aktivitet och varit sådär allmänt go som bara 2 åringar kan. Mycket skönt! Bestämde mig även för att ha en familjekväll idag. Vi slog oss ner i soffan och tittade på Harry Potter nr 3 och hade popcorn/sushi mys. As nice. Den äldre av barnen låg i mitt knä under filmen och det var väldigt mysigt att känna familjestämning även fast jag bara varit här i 3 veckor. Hon frågade även om jag kunde sova på en maddrass i deras rum inatt vilket var hur gulligt som helst. Och 7 åringen sa vid frukostbordet att hon inte har så mycket erfarenhet av au pairer men att jag överlägset var den bästa de haft ever. Så sööööta!!! <3

Nu ska jag kika Satc och fly från mina backflashs sen krocken!!!

Jag hoppas också att det är som mamma säger. Att det var meningen att DENNA BILEN skulle BORT. Har tydligen varit massa skit med den så min värdmor hatar den redan, likaså 2 åringen som häromdagen stod och sparkade på den. Så kanske var det meningen att det där skulle hända så den var ute ur denna värld. Annars finns det en annan förklaring som jag helst inte ens vill tänka på. Tänk om det är som Frida OM en gång sa till mig i telefonen "Det kanske inte är meningen att du ska vara i USA ett år till. Fortsätter motgångarna så var försiktig och åk hem". Tänk på det. har varit ett jävla liv ända sedan jag bestämde mig för att förlänga. Behöver inte ens gå in på det för de flesta vet vad jag menar. Och nu när jag äntligen har fått en bra familj så tar det 3 veckor innan jag är med om en olycka. Jag hoppas det inte var en varning för att jag borde packa väskorna och åka hem. För om DENNA OLYCKA var en varning och jag inte lyder, vad ska då hända nästa gång? Vill inte ens tänka så men efter att gått igenom "the day after the accident" så har jag varit inne på alla möjliga sorters tankar, funderingar och förklaringar... Man blir tokig. Måste sova nu! Puss, jag älskar er!!!

meningen