Anxiety!

Jag blir galen! Tiden bara rinner iväg och jag hinner inte med. Jag måste ha en bil nu så jag kan komma ut ur huset och leva som den 19åring jag är. Jag kom inte hit för att sitta fast i öknen och behöva agera fulltidsstöd åt den person som egentligen ska vara ett stöd för mig. Jag måste ut härifrån och se vad som händer, träffa lite folk och skaffa några vänner. Jag måste ut och uppleva amerika, lära mig förstå tankegången, se alla de plaster som jag kom hit för att se. Jag är alldeles för snäll och nu har bägaren börjat rinna över. Jag klarar inte av att vara så här isolerad längre. Har bitit ihop i flera månader nu för det är ju så bra med allt annat, familjen är grym men läget SUGER och nu börjar det ta ut sin rätt. Skaffar jag inte bil inom snaraste framtid vet jag inte vart sinnet kommer föra mig. Mörka platser där stressen är fruktansvärd.

Som om stressen över att jag är fast inte skulle räcka har jag även börjat oroa mig för framtiden på riktigt. Ska jag åka hem i mars och göra allt roligt som jag halvplanerat sista månaden, eller ska jag stanna kvar längre och njuta av ännu en underbar sommar i cali med de härliga stränderna osv? Ska jag då stanna i samma familj då läget och tiderna inte är så bra? Vad ska jag göra när jag kommer hem? Kommer jag få jobba på blåsan igen och tjäna ihop lite kosing eller måste jag hitta ett annat jobb? Vad ska jag göra då till hösten, blir det flytt och plugg? Vart ska jag plugga, i vilken stad och vilket program? Vad vill jag arbeta med när jag är klar med utbildningen? ...... Så sjukt många frågor som snurrar runt i huvudet på mig och bättre blir det ju såklart inte av att man är fast här på sitt rum och varken vet in eller ut. Ge mig en bil nyss så jag kan rymma iväg från mig själv, mina tankar och allt annat som får mig att bli galen!

Heroes börjar gå mig på nerverna också. Att hoppa 4 år in i framtiden och sedan tillbaka 5 år, gräva upp en hopplöstyp från förr och börja utforma en spridning av viruset och the good people goes bad, jag vet inte men det känns som det är en aning för virrigt just nu!

Nu ska jag varva ner lite och kika på nåt avsnitt av Entourage. Jag avundas karaktärernas sköna softa livsstil där ingenting verkar kunna få dem att flippa ur utan att de ständigt går in med inställningen om att "lev i nuet och ta allt som de kommer". Gosh, varför föddes jag inte soft?