"Sometimes love comes around and it knocks you down..." sjunger Keri Hilson och grabbarna i låten som är 1a på min lista just nu. Det enda som verkar knock me down är dock faktumet att jag jobbar med barn dag ut och dag in. Det känns riktigt hårt ibland alltså!
Dieten/träningen har börjat ge resultat och ingen kan ju vara gladare för det än jag! Vågen står envist kvar på samma tunga siffror men kroppsformen har förändrats en hel del på 1,5 vecka då en hel del fett ersatts av muskler. Och alla vet vi ju att muskler väger mer än fett vilket resulterar i plus minus noll på vågen. Hoppas kilona börjar rasa så fort min kropp som förut endast verkar ha bestått av fett(?) fått grundmusklerna! Kör stenhårt på min "ät inga kolhydrater" diet som funkar hur bra som helst. Middagen består fortfarande av grönsakssoppa och jag ska säga er att det är länge sedan jag kände mig så pigg och glad som jag varit på sistonde. Att springa i 25 min 4-5 gånger i veckan är ju även det en energikick och träningsvärken bränner så där härligt i varenda kroppsdel.
Va ute och käkade på restaurant idag med familjen varav min middag bestod av vatten och sallad. Klart man kan lyxa till det ibland, men om man känner att dfet räcker så, varför slösa på kalorierna liksom? Värdfar konstaterade att jag såg mycket smalare ut och fortsatte med en "you look great" vilket alltid är kul att höra :) Tydligen hade även han minskat lite i kilona, dock pga av en smyg-magsjuka och inte träning/diet ;) Men men, nu ska jag sluta snacka hälsosamma grejer! Två åringen (tre på fredag) sa föresten nåt sött igår. Hon kröp upp intill mig på soffan och la sin hand på min axel, gav mig en liten kram och viskade "Friends friends friends forever" i mitt öra. Underbara lilla skapelse!
Och för första gången på månader kommer jag ihåg en dröm som jag haft under natten. Kan man gå i drömsvacka eller sover jag bara så hårt att jag inte kan minnas mina drömmar längre? Hur som helst var det en marig sådan. Min första familj i Pennsylvania hade kommit på att de ville ha mig tillbaka och min organisation tvingade mig tillbaka dit för det var det rätta att göra enligt reglerna. Var fast med dem, vantrivdes nåt otroligt och grät för att jag saknade denna familj så otroligt mycket. Alla grät och ingen kunde göra nåt för att förändra situationen. Börjar jag redan få ångest för att det "snart" är dags att åka hem och lämna dessa människor bakom mig? Vi vet ju alla hur det gick innan jag for från CA, katastrofångest, slog folk och skrek rätt ut. Usch, jag hatar hejdå! Låt hej vara förevigt istället!
Nu ska jag kika på en film, börjar 12 imårrn istället för 8 som det var tänkt först, rääätt skönt då! Lite svårt att slita sig f¨ån aktivitet på datorn, ni vet ta steget från att knappa på tangenterna till att luta sig tillbaka och bara titta på skärmen. Puss på er! Over n out / Mr PopcornMan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar